Det var alltför längesen jag skrev om böcker inser jag och jag har ändå hunnit med några på sistone.
Jag och Emeli läste Joyce Carol Oates Två eller tre saker jag glömde berätta för dig i vår bokcirkel. Insåg att jag verkligen behövde diskutera den här boken när vi väl började prata om den, för när Emeli frågade vad jag tyckte om den sa jag "Nja" men efter att vi diskuterade boken blev det faktiskt ett svagt ja. Gillar Oates väldigt mycket, blev helt tagen av Blonde och sträckläste den under hösten i tvåan på gymnasiet. Den högg liksom fast i en och satt kvar lång tid efteråt och vad jag gillar är hennes abstrakta sätt att skriva på, att man som läsare själv får tolka mycket och man vet inte alltid riktigt vad som faktiskt händer och vad som är karaktärernas tankar - vad är objektivt sant och vad är bara hjärnspöken?
Boken tar upp många svåra och känsliga ämnen på ett subtilt "fint" sätt. Det som var mindre bra med boken var att den är lite väl "svår" för ungdomar och lämpar sig kanske bättre som vuxenbok. Särskilt då den tar upp ätstörningar på ett lite märkligt sätt och i det fallet kanske det inte passar med det här objektiva sättet att skriva utan det hade kanske varit bättre om man faktiskt fick veta vad som bara var hjärnspöken. Så sammanfattningsvis var den bra men kanske lite väl svävande och otydlig ibland.
Jag och Emeli läste Joyce Carol Oates Två eller tre saker jag glömde berätta för dig i vår bokcirkel. Insåg att jag verkligen behövde diskutera den här boken när vi väl började prata om den, för när Emeli frågade vad jag tyckte om den sa jag "Nja" men efter att vi diskuterade boken blev det faktiskt ett svagt ja. Gillar Oates väldigt mycket, blev helt tagen av Blonde och sträckläste den under hösten i tvåan på gymnasiet. Den högg liksom fast i en och satt kvar lång tid efteråt och vad jag gillar är hennes abstrakta sätt att skriva på, att man som läsare själv får tolka mycket och man vet inte alltid riktigt vad som faktiskt händer och vad som är karaktärernas tankar - vad är objektivt sant och vad är bara hjärnspöken?
Den här boken är en ungdomsbok och handlar om ett tjejgäng på en lite finare high school och skildrar tonårstjejers vänskap och liv. Tycker att det på många sätt var en fin roman med ett bra budskap (jag och Emeli kom fram till att budskapet i princip är att man kan komma ur det destruktiva och att man inte ska ge upp). Och det feministiska budskapet som Oates för fram i många av sina böcker finns även med här och det är något som faktiskt når fram till en utan att vara krystat.
Boken tar upp många svåra och känsliga ämnen på ett subtilt "fint" sätt. Det som var mindre bra med boken var att den är lite väl "svår" för ungdomar och lämpar sig kanske bättre som vuxenbok. Särskilt då den tar upp ätstörningar på ett lite märkligt sätt och i det fallet kanske det inte passar med det här objektiva sättet att skriva utan det hade kanske varit bättre om man faktiskt fick veta vad som bara var hjärnspöken. Så sammanfattningsvis var den bra men kanske lite väl svävande och otydlig ibland.
En annan mindre reflektion är att ungdomar på high school som är nya i skolan alltid kommer in mitt i lektionerna, så att det blir världens scen. Hur kommer det sig - funkar det så eller är det något man bara tar till i böcker, TV-serier och filmer för att få upp stämningen?
Läser just nu Dykvinnan av Oates och känner redan nu att jag kommer att behöva diskutera den (mycket i Dykvinnan är högst oklart huruvida det är verklighet, dröm eller fantasier ). Blir till att surfa runt när den är färdigläst.
Läser just nu Dykvinnan av Oates och känner redan nu att jag kommer att behöva diskutera den (mycket i Dykvinnan är högst oklart huruvida det är verklighet, dröm eller fantasier ). Blir till att surfa runt när den är färdigläst.
Gillar Oates. Och ibland tycker jag hon är extremt jobbig. Alltså vissa saker hon skriver om är obehagliga, svåra att ta till sig. Förstår precis att man måste få diskutera dem för att inte stå där ensam med vad som berört och stört.
SvaraRadera